Så har jag äntligen tagit mig för att börja blogga. Tanken var att jag skulle börja när jag flyttade till Dublin för två veckor sen. Främst för att hålla människor i min närhet uppdaterade. För ärligt talat, det tar tid att skriva mail till flera personer dagligen och tala om vad som pågår. Skulle kunna göra massutskick men då tycker jag nog att en blogg är roligare.
Så vad har hänt sen flytten till Dublin. Än så länge har jag inte hittat ngt jobb. Inte som passar i alla fall, man får nog inte vara så kräsen i dagens läge men vissa krav har jag ändå. Igår fick jag nämligen ett jobb som jag valde att tacka nej till. Hade en mycket märklig dag igår.
Dagen började med en intervju kl 11.45. Tyvärr var jag helt vilse och tiden rann iväg. Det hela slutar med att jag tar en taxi för att komma rätt. När vi kommer fram säger taxichaffisen att han vill köra mig ända fram till dörren för det är ett "otäckt" område. Redan där borde jag ha börjat ana oråd. Kommer in till receptionen där jag möts av flera olika nervösa ansikten som precis som jag, tänkte jag, skulle på intervju och en käck receptionist. Jag ombeds att fylla i ett formulär så jag satte mig på en ranglig stol och svarar på frågorna. Efter ett tag ropas vi upp en och en. De flesta är precis som jag inte från den gröna ön utan andra delar av Europa. När jag äntligen kommer in händer allting i en rasande fart, intervjun är över på ca fem minuter där jag inte riktigt förstått vad som händer, men chefen säger undrar om jag har tid att stanna längre och kolla lite på jobbet. Visst, svarade jag och visade god vilja. -Great, jag kommer att fixa några från mitt crew som ska ta hand om dig, utbrister Mr T.. Innan jag vet ordet av sitter jag i en bil på väg låååångt ut på landet. Föga försent inser jag att det är dörrförsäljning jobbet handlar om. Nu börjar jag klura lite på vad jag faktiskt hamnat i. Inser till slut att jag bara får bita ihop och hänga med den 19- åriga dörrförsäljarkillen med aningens för stort ego eftersom jag inte har en aning om var jag är eller hur jag kommer hem. Så jag går där och försöker visa intresse, bara för att de inte ska göra som de gjort med ngn annan och bara lämna vind för våg. Tror vi traskar runt i ett bostadsområde i säkert fem timmar innan vi äntligen åker tillbaka till Dublin. Jag är vid det här laget så nedkyld att hela jag skakar. Inte visste jag att jag skulle traska ute hela kvällen. Kommer tillbaka till kontoret där jag får fylla i ett litet test. Jag har ändå svårt att inte visa mig från min bästa sida vid sånta tillfällen och kämpar ändå för att göra ett bra intryck. Och trots att 19-åringen va det drygaste jag träffat på länge så växte han liksom på en och det här jobbet betyder allt för honom. Så jag går in för ett möte till med chefen och vips några minuter senare har jag ett jobb. Ett jobb som absolut inte passar mig eller mina erfarenheter. Och det är erfarenheter jag klarar mig utan. Hade jag varit 19 år och inte varit så brydd med vad jag tjänade vecka till vecka hade det varit en annan sak.
Stackars lilla J, han förlorade nog lite pengar på att jag inte tog jobbet. Ja just sa jag inte det. Jobbet va ett sånt där pyramid system. Man ska bli rik på ca ett halvår, ett år. Hm...
